Alltid lika svårt att börja skriva. Först hela processen att bara ta mig in i denna datamaskin... som jag har stora svårigheter att använda. Bara detta har varit och är fortvarande en enorm utmaning för mig!! Bloggandet i utbilningen har delvis tvingat mig att göra det men upptäckten av att lära i meningsfulla sammanhang har tydliggjorts rent bokstavligen för mig. Jag behöver en kompis vid min sida att fråga när maskinen krånglar. När jag väl är igång med själva skrivandet kommer flödet. Tolkningen jag gör här handlar om att själva intresset för min egen utveckling och lärande synliggörs i bokstäver och helt plötsligt blir det roligt, för att inte tala om glädjen jag känner när det nya inlägget väl är gjort. Kan kanske synas banalt för er alla som är uppväxta med datorer men för mig är det en kamp!
När jag nu läst igenom mina tankar hör jag ett visst vemod emellan raderna!! Konstigt kan tyckas eftersom jag upplevt hela terminen som ett lyft för mig personligen och i min yrkesroll som ateljerista och förskollärare. Tänker tillbaka på pedagogista utbilningen som jag gick för fyra år sedan. Där pratade vi mycket om " reflektionskris ". Det kan väl närmast beskrivas som ett tillstånd som uppkommer när man får syn på sig själv och sitt agerande samtidigt som man får till sig nya erfarenheter och kunskaper. Den tankeprocess som detta skapar ger denna känsla av splittring innombords. Jag har reviderat mig själv!!! Reviderad läroplan... reviderad Lotta!! Hmmm, är det inte så här det alltid skulle vara? Tänker att för att kunna arbeta som kreatör, inspiratör,innovatör, provokatör.... som ateljerista:).... behöver jag ständigt vara i detta tillstånd av förnyande. Kan man det? För mig hör detta ihop med det jag kallar att vara i FLOW. Detta flöde är jag i när jag själv skapar eller är inne i någon form av skapande process. Det är som om tiden inte fanns eller snarare stannar. Penselns drag mot tavlan eller handen arbete med leran blir till en sorts kommunikation mellan mig och det som växer fram i mina händer. Så har jag också upplevt detta tillstånd av reflektionskris som jag nu befinner mig i. Det blir till en kommunikation mellan mina tankar och mina känslor . Hör nu hur djupt detta låter.... men det skulle väl vara en fördjupning, eller? leeer...
.
torsdag 15 december 2011
fredag 2 december 2011
Arbete med lera utifrån tema ljud....
HDK 1/12-2011
Tänk att lera kan tala! Workshop med lera och trötta händer:) Kanske oxå en smula trötta pedagoger? Tröttheten försvann snabbt med massage och frigörande dans. Roligt att jobba med händerna och forma leran efter ljud, själv hade jag aldrig kommit på tanken. En ny upplevelse! Skickligt av lärarna att starta med rörelser tillsammans. Fick en känsla av att gruppen var lite spänd i början men prestationen avtog när vi blundade och gick in i oss själva för att med händerna gestalta ljuden vi hörde. Blev sååå förvånad av att märka att synintrycken bakom mina stängda ögon tycktes fördjupas när jag fokuserade på ljuden. Konstigt! Insåg oxå att jag hade lätt för att genast gå in i lugnet... troligen för att mitt medvetande förstärktes... precis som i mina yoga pass. Det liknade någon typ av meditation. Häftigt!
Gillade starkt att gruppens prestations ångest minskade då vi inte såg varandra. Hur kan jag omsätta denna lärdom i vardagen? Måste fundera vidare .... inte kan vi väl gå omkring på jobbet och blunda? eller:) Kanske ändå ett sätt att förändra maktstrukturer:)
Reflektionerna efteråt... det måste inte bli något... det är viktigt att inte ge färdiga " mallar " eller ramar för vad som ska göras utan det är processen som står i fokus. Det färdiga resultatet blir troligen något trotts allt. " Det är vägen som är mödan värd " ( Karin Boije )
Nu har jag fackat in...
Tänk att lera kan tala! Workshop med lera och trötta händer:) Kanske oxå en smula trötta pedagoger? Tröttheten försvann snabbt med massage och frigörande dans. Roligt att jobba med händerna och forma leran efter ljud, själv hade jag aldrig kommit på tanken. En ny upplevelse! Skickligt av lärarna att starta med rörelser tillsammans. Fick en känsla av att gruppen var lite spänd i början men prestationen avtog när vi blundade och gick in i oss själva för att med händerna gestalta ljuden vi hörde. Blev sååå förvånad av att märka att synintrycken bakom mina stängda ögon tycktes fördjupas när jag fokuserade på ljuden. Konstigt! Insåg oxå att jag hade lätt för att genast gå in i lugnet... troligen för att mitt medvetande förstärktes... precis som i mina yoga pass. Det liknade någon typ av meditation. Häftigt!
Gillade starkt att gruppens prestations ångest minskade då vi inte såg varandra. Hur kan jag omsätta denna lärdom i vardagen? Måste fundera vidare .... inte kan vi väl gå omkring på jobbet och blunda? eller:) Kanske ändå ett sätt att förändra maktstrukturer:)
Reflektionerna efteråt... det måste inte bli något... det är viktigt att inte ge färdiga " mallar " eller ramar för vad som ska göras utan det är processen som står i fokus. Det färdiga resultatet blir troligen något trotts allt. " Det är vägen som är mödan värd " ( Karin Boije )
Nu har jag fackat in...
Basgruppsträff i Hammarkullen...
Fantastiska " fiffiga kompisar "
Alltid lika underbart att träffa er! Inspiration som leder till mängder av reflektioner och nya tankar. Malins kväll gick i dokumentationens tecken. Vi gick rundvandring och förundrades över miljön. Att det går att på så många olika sätt skapa små rum i rummen. Där fanns allt! Tydlighet är det ord jag bäst kan förklara miljön och dokumentations väggarna med. Smakfullt, estetiskt och tydligt! Massor av nya tankar som genast förmedlades till kollegerna på min förskola. Här är redan processen igång med att leta väggar för olika typer av dokumentation. Vem vet vart det leder? Spännande!!
Vårt samtal under kvällen följde inga givna frågor... som alltid när vi träffas...upplever jag ,flödar istället kreativa tankar. Det ena ger det andra! Nya uttryck myntas ofta:) Denna kväll fick orden " facka in " kunskaper gestalta vad vi talade om. Nya tankar fackas in i hjärnan och blandas med gamla och ny kunskap har skapats. Vi konstruerar den tillsammans i gruppen!! I min nuvarande förståelse av detta nya begrepp antar jag att det var något liknade som Piaget menade med assimilation och ackommodation. ( heter det så?) Jag vet inte om det jag lär mig just nu är det viktigaste. Istället undrar jag om inte just denna insikt om hur det går till vid själva inlärningsprocessen är det som förundrar mig mest. Jag har först nu begripit varför grupparbete alltid har varit en del av skolans tanke. Beror det på att jag sällan har varit i grupper där detta har inträffat? Varför just nu i så fall? Handlar det om att vi har sökt till en utbildning där alla har starka intressen i kreativiteten? Är det så att jag just nu lär i meningsfulla sammanhang??? Det känns... GLÄDJE... var ordet.
Tack Malin A tusen tack!
Hammarkullen den 24/11-2011
fredag 25 november 2011
Barns skapande och visuella språk...
Christina Braxell 17 nov
Är tillbaka i miljö tankar. Stina pratar mycket om " rika miljöer". Rika miljöer ger rika barn. En tanke värd att begrunda. Jag kopplar tillbaka mina " in fackade " kunskaper från Pernillas föreläsning förra veckan och också till Oscar Öqvists bok " Tyst erfarenhet ". Rika miljöer att bada i. Bada och bara få simma omkring i att bli någon i samspel med andra men också i samspel med den miljö man vistas i. För ateljeristans roll i ateljén tänker jag att det borde innebära att skapa ett eller flera rum som flödar av olikheter. Allt material man tänkas kan önskar jag mig dit. Ett flöde av känslor och sinnes intryck som är tillgängligt för barnen, alltid. Hmmm, en tillbaka blick igen! Makt... maktperspektivet igen alltså! Den vuxne måste våga lämna detta bakom sig. Stina säger att fattiga miljöer ger fattiga barn. Varje barn en röst! Om detta ska fungera behöver pedagogerna lämna sina tunga bagage rörande det egna skapandet.
Detta är svårt! Själv älskar jag att skapa och skapa allt möjligt. Tänker oftast inte att det ska bli något men oftast så blir det det i alla fall. Oj då!
Satt en dag med en flicka i ateljén. Min tanke var att dokumentera hennes process i skapandet genom att fota och att träna mig i att LYSSNA.
Så här lät det:
- Jag skall göra en gammal bok.
-Kanske blir det en morot men jag vet faktiskt inte.
-Det tar lång tid att göra en gammal bok. Speciellt om man är ett litet barn är det jätte svårt och tar lång tid.
- Va blev det nu då?
- Inte vet jag!
- Tillslut så blir det nog en sån här.
- Lite ovanligt att ett barn kan göra en sån här gammal bok!
- Ser du, jag har gjort ett människoben.
Jag lyssnar till hennes monolog under tiden som hon målar sin bild. Vad är det som just nu pågår inuti henne. Det kan jag inte veta men mina tankar gick till Herbert Read´s citat
" Om barnet får möjlighet att i en tillitsfull miljö göra sina bilder utan risk för att bli bedömd är bilden människans mest uppriktiga språk "
och kanske är det just nu så att hon vistas i en sådan miljö... vad jag tycker mig höra är att hon växer och prövar sig fram i detta språk och att hon tänker att det är mycket ovanligt att ett barn kan göra en gammal bok vad den sen innehåller kan man inte så noga veta.
Immanuel Kant ( 1724-1804 ) tysk filosof
tänkte att det estetiska har två nivåer
* skönhetsaspekten
* det sublima ( det storslagna, gripandet, livsfrågorna som drabbar en i hjärtat )
Just så, tänker jag... det sublima som drabbade mig i hjärtat när jag väl LYSSNADE till ett skapande barn.
Är tillbaka i miljö tankar. Stina pratar mycket om " rika miljöer". Rika miljöer ger rika barn. En tanke värd att begrunda. Jag kopplar tillbaka mina " in fackade " kunskaper från Pernillas föreläsning förra veckan och också till Oscar Öqvists bok " Tyst erfarenhet ". Rika miljöer att bada i. Bada och bara få simma omkring i att bli någon i samspel med andra men också i samspel med den miljö man vistas i. För ateljeristans roll i ateljén tänker jag att det borde innebära att skapa ett eller flera rum som flödar av olikheter. Allt material man tänkas kan önskar jag mig dit. Ett flöde av känslor och sinnes intryck som är tillgängligt för barnen, alltid. Hmmm, en tillbaka blick igen! Makt... maktperspektivet igen alltså! Den vuxne måste våga lämna detta bakom sig. Stina säger att fattiga miljöer ger fattiga barn. Varje barn en röst! Om detta ska fungera behöver pedagogerna lämna sina tunga bagage rörande det egna skapandet.
Detta är svårt! Själv älskar jag att skapa och skapa allt möjligt. Tänker oftast inte att det ska bli något men oftast så blir det det i alla fall. Oj då!
Satt en dag med en flicka i ateljén. Min tanke var att dokumentera hennes process i skapandet genom att fota och att träna mig i att LYSSNA.
Så här lät det:
- Jag skall göra en gammal bok.
-Kanske blir det en morot men jag vet faktiskt inte.
-Det tar lång tid att göra en gammal bok. Speciellt om man är ett litet barn är det jätte svårt och tar lång tid.
- Va blev det nu då?
- Inte vet jag!
- Tillslut så blir det nog en sån här.
- Lite ovanligt att ett barn kan göra en sån här gammal bok!
- Ser du, jag har gjort ett människoben.
Jag lyssnar till hennes monolog under tiden som hon målar sin bild. Vad är det som just nu pågår inuti henne. Det kan jag inte veta men mina tankar gick till Herbert Read´s citat
" Om barnet får möjlighet att i en tillitsfull miljö göra sina bilder utan risk för att bli bedömd är bilden människans mest uppriktiga språk "
och kanske är det just nu så att hon vistas i en sådan miljö... vad jag tycker mig höra är att hon växer och prövar sig fram i detta språk och att hon tänker att det är mycket ovanligt att ett barn kan göra en gammal bok vad den sen innehåller kan man inte så noga veta.
Immanuel Kant ( 1724-1804 ) tysk filosof
tänkte att det estetiska har två nivåer
* skönhetsaspekten
* det sublima ( det storslagna, gripandet, livsfrågorna som drabbar en i hjärtat )
Just så, tänker jag... det sublima som drabbade mig i hjärtat när jag väl LYSSNADE till ett skapande barn.
Att göra lärandet synligt....
Pernilla Mårtensson 17nov
Att göra lärandet synligt- individuellt och i grupp.... kvällens titel på föreläsningen och såååå träffande.
Underbara Pernilla... med din klokhet och visdom blandat med en god portion ödmjukhet, landade precis i mitt hjärta som alltid! Tack!!! Det har varit en period med många tankar och reflektions kriser för mig nu. Tänker att det är såå nyttigt med vidareutbildning som får tankarna att ta några nya varv. Kanske skulle jag skriva massor om föreläsningen... men jag fastnade för boktipset "Tyst erfarenhet" av Oscar Öqvist. Den inköptes snabbt och ligger nu på mitt sängbord utläst första kvällen och min dyrbaraste skatt just nu. Öppnar den om och om igen... läser, begrundar, läser och fäller en och annan liten tår. Tänk att det finns andra " out there " som har så många ord och som dessutom kan formulera dessa tankar i skrift.
Som liknar mina egna men som jag har så svårt att formulera, för mig själv men också i samtal med andra. Kände mig så sedd och bekräftad i denna stillsamma oro för vår värld och den allt snabbare utveckling vi befinner oss i. En av mina kompisar skojar och säger: - Lotta, du skickar väl hellre röksignaler än använder dig av datorer. Ja, kära vän kanske det:) Men jag menar inte just den tekniska landvinningen utan mina funderingar går till... Vad händer med all vår andra kommunikation så som kroppsspråk, ögonkast, gester, minspel, aningar som känns i magen, igenkännande i tyst samförstånd om vi bara kommunicerar via döda medier. Hur överför vi all denna tysta erfarenhet till våra och andras barn? Vilka förebilder är vi då för barnen?
Några dagar senare sitter jag på en känd hamburgerbar och intar min måltid. Vid bordet mittemot sitter en mamma med sina två barn, hungriga liksom jag. Kanske sitter vi där i nån halvtimmes tid och under den tiden pratar modern oavbrutet i sin iPhone. Inget samtal med barnen, ingen ögonkontakt, inga tecken på socialt samspel. Barnen söker heller ingen kontakt med sin mamma. Bara ett exempel, men det är detta som oroar mig. Vem ska barnen spegla sig i?
Läs boken igen... tänker jag för mig själv, för vem är jag att döma? Denna kväll fick jag en förebild att spegla mig i, Pernilla! Med alla dina hundra språk såg du oss alla, konstruerade tankar tillsammans med oss, visade att kroppen visar ett äkta engagemang för allt och alla.
Ja, i sanning en kväll som för mig gjorde lärandet synligt både individuellt och i grupp och än en gång Vygotskij `teori.... man behöver en fiffig kompis att härma!! Tack, Pernilla!
Att göra lärandet synligt- individuellt och i grupp.... kvällens titel på föreläsningen och såååå träffande.
Underbara Pernilla... med din klokhet och visdom blandat med en god portion ödmjukhet, landade precis i mitt hjärta som alltid! Tack!!! Det har varit en period med många tankar och reflektions kriser för mig nu. Tänker att det är såå nyttigt med vidareutbildning som får tankarna att ta några nya varv. Kanske skulle jag skriva massor om föreläsningen... men jag fastnade för boktipset "Tyst erfarenhet" av Oscar Öqvist. Den inköptes snabbt och ligger nu på mitt sängbord utläst första kvällen och min dyrbaraste skatt just nu. Öppnar den om och om igen... läser, begrundar, läser och fäller en och annan liten tår. Tänk att det finns andra " out there " som har så många ord och som dessutom kan formulera dessa tankar i skrift.
Som liknar mina egna men som jag har så svårt att formulera, för mig själv men också i samtal med andra. Kände mig så sedd och bekräftad i denna stillsamma oro för vår värld och den allt snabbare utveckling vi befinner oss i. En av mina kompisar skojar och säger: - Lotta, du skickar väl hellre röksignaler än använder dig av datorer. Ja, kära vän kanske det:) Men jag menar inte just den tekniska landvinningen utan mina funderingar går till... Vad händer med all vår andra kommunikation så som kroppsspråk, ögonkast, gester, minspel, aningar som känns i magen, igenkännande i tyst samförstånd om vi bara kommunicerar via döda medier. Hur överför vi all denna tysta erfarenhet till våra och andras barn? Vilka förebilder är vi då för barnen?
Några dagar senare sitter jag på en känd hamburgerbar och intar min måltid. Vid bordet mittemot sitter en mamma med sina två barn, hungriga liksom jag. Kanske sitter vi där i nån halvtimmes tid och under den tiden pratar modern oavbrutet i sin iPhone. Inget samtal med barnen, ingen ögonkontakt, inga tecken på socialt samspel. Barnen söker heller ingen kontakt med sin mamma. Bara ett exempel, men det är detta som oroar mig. Vem ska barnen spegla sig i?
Läs boken igen... tänker jag för mig själv, för vem är jag att döma? Denna kväll fick jag en förebild att spegla mig i, Pernilla! Med alla dina hundra språk såg du oss alla, konstruerade tankar tillsammans med oss, visade att kroppen visar ett äkta engagemang för allt och alla.
Ja, i sanning en kväll som för mig gjorde lärandet synligt både individuellt och i grupp och än en gång Vygotskij `teori.... man behöver en fiffig kompis att härma!! Tack, Pernilla!
fredag 4 november 2011
Föreläsning av Mia Andersson " Dokumentation kring projekt !
3 November
Någon kanske vet vad pedagogisk dokumentation är, men ingen vet vad pedagogisk dokumentation kan bli....
Jag tänker att dokumentation är en sorts kommunikation som talar " de hundra språken "( Loris Malaguzzi) Den blir till av alla de medverkande, människor, miljöer, tankar, känslor och den osynliga stämning som präglar projektet. När jag tog del av Mia´s dokumentation igår förundrades jag mycket över just stämningen i dokumentationen. Hur skapades den? Var det något särskilt som gjorde detta?
Eller var det barnens engagemang som talade genom bilderna? Eller kanske pedagogernas? Mycket estetiskt, strukturerat och tydligt. Vackert!! Men jag såg processerna, både barnens och de vuxnas. Här hade många öron lyssnat och lyssnat länge. Troligen också med mjuka öron. Jag ser också att det är viktigt att reflektera över barnens tankar och hypoteser med andra pedagoger och gärna med en pedagogista. Det är den processen som för pedagogernas lärprocesser vidare. Det blir en utmaning att utveckla dokumentationen här på vår förskola och vi har redan börjat. Satt med Graciela nu på morgonen och påbörjade en power point. Riktigt roligt! Undrar vad det kan bli:)
Fick också mycket inspiration till det egna arbetet i ateljen. Funderar kring hur jag kan utmana vidare i det konstprojekt vi startat med Claude Monet´s tavla näckrosdammen. Tankar runt hur musik kan låta om barnen får fundera... hur låter tavlan? Men det är mina tankar... jag måste börja med att ge tillbaka den dokumentation som finns till barnen för att kunna lyssna på vad de tänker och på hur de vill gå vidare.
Vad lyssnar jag efter? Som jag lyssnar får jag svar.....
Någon kanske vet vad pedagogisk dokumentation är, men ingen vet vad pedagogisk dokumentation kan bli....
Jag tänker att dokumentation är en sorts kommunikation som talar " de hundra språken "( Loris Malaguzzi) Den blir till av alla de medverkande, människor, miljöer, tankar, känslor och den osynliga stämning som präglar projektet. När jag tog del av Mia´s dokumentation igår förundrades jag mycket över just stämningen i dokumentationen. Hur skapades den? Var det något särskilt som gjorde detta?
Eller var det barnens engagemang som talade genom bilderna? Eller kanske pedagogernas? Mycket estetiskt, strukturerat och tydligt. Vackert!! Men jag såg processerna, både barnens och de vuxnas. Här hade många öron lyssnat och lyssnat länge. Troligen också med mjuka öron. Jag ser också att det är viktigt att reflektera över barnens tankar och hypoteser med andra pedagoger och gärna med en pedagogista. Det är den processen som för pedagogernas lärprocesser vidare. Det blir en utmaning att utveckla dokumentationen här på vår förskola och vi har redan börjat. Satt med Graciela nu på morgonen och påbörjade en power point. Riktigt roligt! Undrar vad det kan bli:)
Fick också mycket inspiration till det egna arbetet i ateljen. Funderar kring hur jag kan utmana vidare i det konstprojekt vi startat med Claude Monet´s tavla näckrosdammen. Tankar runt hur musik kan låta om barnen får fundera... hur låter tavlan? Men det är mina tankar... jag måste börja med att ge tillbaka den dokumentation som finns till barnen för att kunna lyssna på vad de tänker och på hur de vill gå vidare.
Vad lyssnar jag efter? Som jag lyssnar får jag svar.....
Tankar från Tarjas föreläsning....
27 oktober
Kärlek,kärlek och åter kärlek...
Tankar snurrar runt, runt! Uppfylls av en sådan glädje! Tack Tarja för din varma, tydliga föreläsning.
Fastnade för Vygotskij´s " all undervisnings mål är kärlek" ur hans bok Vygotskij och skolan.
Funderar mycket runt detta att kunna ta in olika perspektiv att kunna se olikheter som en resurs. Känner i mitt hjärta att detta är kärnan för mig just nu. Hur ska jag kunna utveckla min ödmjukhet? Just nu är jag bra på att skapa konflikter:) Kanske handlar det om att jag inte riktigt har hittat mig själv ännu.
Tänker att det är viktigt att skapa dialog vid alla tillfällen... men har ett behov av att vara tyst och tänka mer.
Tarja sa -" kärlek och konst utmanar ofta andra "... precis! Känner mig KONST ig! Kanske är det just en reflektions kris:) och då är väl det bra, det leder troligen till något nytt.
Ser också likheten med vårt samtal hos Susanne i basgruppen vid vårt senaste möte då vi diskuterade olika maktperspektiv. Från föreläsningen fick jag ord på mina tankar. Det handlar om att lämna ett vuxet maktperspektiv bakom sig och växa som individ. Både i förhållande till barn och vuxna.
Hmmm... och då är jag tillbaka till... medvetenhet... det handlar om att bli medveten om varför man gör som man gör. Oj, va svårt! Det gör till och med ont! Tänker på Karin Boije´s dikt
" visst gör det ont när knoppar brister varför skulle annars våren tveka "
Tar time out en stund nu ......
Kärlek,kärlek och åter kärlek...
Tankar snurrar runt, runt! Uppfylls av en sådan glädje! Tack Tarja för din varma, tydliga föreläsning.
Fastnade för Vygotskij´s " all undervisnings mål är kärlek" ur hans bok Vygotskij och skolan.
Funderar mycket runt detta att kunna ta in olika perspektiv att kunna se olikheter som en resurs. Känner i mitt hjärta att detta är kärnan för mig just nu. Hur ska jag kunna utveckla min ödmjukhet? Just nu är jag bra på att skapa konflikter:) Kanske handlar det om att jag inte riktigt har hittat mig själv ännu.
Tänker att det är viktigt att skapa dialog vid alla tillfällen... men har ett behov av att vara tyst och tänka mer.
Tarja sa -" kärlek och konst utmanar ofta andra "... precis! Känner mig KONST ig! Kanske är det just en reflektions kris:) och då är väl det bra, det leder troligen till något nytt.
Ser också likheten med vårt samtal hos Susanne i basgruppen vid vårt senaste möte då vi diskuterade olika maktperspektiv. Från föreläsningen fick jag ord på mina tankar. Det handlar om att lämna ett vuxet maktperspektiv bakom sig och växa som individ. Både i förhållande till barn och vuxna.
Hmmm... och då är jag tillbaka till... medvetenhet... det handlar om att bli medveten om varför man gör som man gör. Oj, va svårt! Det gör till och med ont! Tänker på Karin Boije´s dikt
" visst gör det ont när knoppar brister varför skulle annars våren tveka "
Tar time out en stund nu ......
fredag 21 oktober 2011
Studiebesök hos Susanne...
20 oktober
Härliga underbara tjejer....
Tack Susanne för en mycket givande kväll hos dig och alla ettåringar:) Fick nya tankar och ideer om miljön och hur jag kan tänka om ateljeristans roll. Tänker som Vygotskij, det är " fiffiga" kompisar som behövs för att få tillstånd reflektioner och nya tankar. Vi funderade över hur och om man kan "gå" in i barnens skapande. När är barnen "fria" att skapa själva och när och hur kan ateljeristan inspirera. Frågan som fängslade oss mest var, vad menar vi med fritt skapande? Kan man vara fri? Vi samtalade om makt. Är allt relationellt? Handlar inte det mesta om olika former om makt?
Tänker att det måste handla om bli medveten om hur jag själv hanterar dessa situationer. Kanske det handlar om föränderlighet. Ena stunden kan ateljeristan gå in med input och teknik, kanske nytt material till det skapande barnet för att sedan inta en mer lyssnande roll igen. Det kräver isåfall en enorm lyhördhet och delaktighet för att veta NÄR!
Konsten då , hur kan den inspirera och användas i ateljen?
Vi samtalade om möjligheten till att använda litteratur, fotografier och även att diskutera med barnen om konstnärer och deras verk. Hur pratar vi med barnen om detta? Finns det något rätt och fel?
Jag har prövat att introdusera Claude Monet tavla, Näckrosdammen, i ateljen.
Barnen blev intresserade av hans sätt att "dutt måla". De prövade olika material för att få till sina "duttar". Det visade sig att flaskfärgen var för lös, den rann för mycket. Jag visade då att vi kunde blanda lim i för att göra den tjockare. Det inhoppet räckte för att föra processen vidare.
Härliga underbara tjejer....
Tack Susanne för en mycket givande kväll hos dig och alla ettåringar:) Fick nya tankar och ideer om miljön och hur jag kan tänka om ateljeristans roll. Tänker som Vygotskij, det är " fiffiga" kompisar som behövs för att få tillstånd reflektioner och nya tankar. Vi funderade över hur och om man kan "gå" in i barnens skapande. När är barnen "fria" att skapa själva och när och hur kan ateljeristan inspirera. Frågan som fängslade oss mest var, vad menar vi med fritt skapande? Kan man vara fri? Vi samtalade om makt. Är allt relationellt? Handlar inte det mesta om olika former om makt?
Tänker att det måste handla om bli medveten om hur jag själv hanterar dessa situationer. Kanske det handlar om föränderlighet. Ena stunden kan ateljeristan gå in med input och teknik, kanske nytt material till det skapande barnet för att sedan inta en mer lyssnande roll igen. Det kräver isåfall en enorm lyhördhet och delaktighet för att veta NÄR!
Konsten då , hur kan den inspirera och användas i ateljen?
Vi samtalade om möjligheten till att använda litteratur, fotografier och även att diskutera med barnen om konstnärer och deras verk. Hur pratar vi med barnen om detta? Finns det något rätt och fel?
Jag har prövat att introdusera Claude Monet tavla, Näckrosdammen, i ateljen.
Barnen blev intresserade av hans sätt att "dutt måla". De prövade olika material för att få till sina "duttar". Det visade sig att flaskfärgen var för lös, den rann för mycket. Jag visade då att vi kunde blanda lim i för att göra den tjockare. Det inhoppet räckte för att föra processen vidare.
Göteborgs internationella konstbiennal.
13 oktober
Vad är konst? Vad vill konstnären förmedla? Vad händer i mig?
Frågor, frågor och åter frågor. Jag vänder mig om och får syn på världskartan, installationen av Reena Saairi Kallat, och fylls av avsmak. Vet inte riktigt varför... tänker detta verk bryr jag mig inte om.
Stannar till och lyssnar till mina grupp kompisar som reflekterar över taggtråden som kryper över världen. Varför är den där? Ljudet, det knastrande, sprakande, krypande påverkar mig starkt. Ryser lite... när en kollega gör mig uppmärksam på att trådarna verkar utgå från Tyskland. Ett livligt samtal uppstår och vi reflekterar över alla motsattsförhållanden i världen. Vem utnyttjar vem? Eller behöver vi varandra? Plötsligt märker jag att min motvilja har övergått i ett stort intresse för konstverket. Kan inte slita mig därifrån, och den resterande tiden tillbringar jag framför det. Hinner inte med att titta på resterande men det gör ingenting. Funderar vidare över frågan, vad vill konstnären förmedla?
Tänker... det spelar heller ingen roll.. det är min upplevelse av verket som känns viktig. Konsten kommunicerar till mig och med mig och ännu häftigare... jag börjar kommunicera med mig själv om mina tankar!!! Intressant mycket intressant!
Tankar om konst......Torsdag kväll igen! Äntligen påväg till konsthallen efter en häktisk dag i ateljen. Trött, men glad över att möta ateljerista gänget igen. Väl inkommen i konsthallen möts jag av konstnären, Wim Bothas underbara installation i frigolit... och jag lyfter tillsammans med hans änglavingar mot skyarna! Underbart, vackert och efter en liten stund, eftertänksam. Får blandade känslor om ont och gott. Vad är det för figurer egentligen? Tycker mig se Maria med Jesus barnet i famnen eller är det en fallen ängel? Längre bort hoppar en enhörning högt upp i molnen under en... vad då? Känner lust att bara få klappa lite... se men inte röra! Smeker försynt med pekfingret över den närmsta vingen, precis som barnen skulle göra tänker jag förstrött och ler en smula. Härligt.. att vara lite olydig!
Vad är konst? Vad vill konstnären förmedla? Vad händer i mig?
Frågor, frågor och åter frågor. Jag vänder mig om och får syn på världskartan, installationen av Reena Saairi Kallat, och fylls av avsmak. Vet inte riktigt varför... tänker detta verk bryr jag mig inte om.
Stannar till och lyssnar till mina grupp kompisar som reflekterar över taggtråden som kryper över världen. Varför är den där? Ljudet, det knastrande, sprakande, krypande påverkar mig starkt. Ryser lite... när en kollega gör mig uppmärksam på att trådarna verkar utgå från Tyskland. Ett livligt samtal uppstår och vi reflekterar över alla motsattsförhållanden i världen. Vem utnyttjar vem? Eller behöver vi varandra? Plötsligt märker jag att min motvilja har övergått i ett stort intresse för konstverket. Kan inte slita mig därifrån, och den resterande tiden tillbringar jag framför det. Hinner inte med att titta på resterande men det gör ingenting. Funderar vidare över frågan, vad vill konstnären förmedla?
Tänker... det spelar heller ingen roll.. det är min upplevelse av verket som känns viktig. Konsten kommunicerar till mig och med mig och ännu häftigare... jag börjar kommunicera med mig själv om mina tankar!!! Intressant mycket intressant!
fredag 7 oktober 2011
Mina tankar efter Christinas föreläsning rörde sig mycket kring materialvalet i ateljén. Vad erbjuder jag barnen? Vilka barn kan bli till i den här miljön? Hur kan jag utveckla mig själv i relation till dessa material?
Reflektionen gick vidare...
Det utmynnade i en spännande kväll där alla i vår basgrupp fick möjlighet att pröva,inspireras och lära av varandra. Vi prövade flaskfärger,pulverfärger,akrylfärger,akvarell och lera.
Underbara bilder från lika underbara medkonstruktörer i basgruppen! Tack alla!! Jag lärde mig att ateljeristan behöver vara väl förtrogen med materialet för att kunna vara delaktig i barnens processer.
Lika vikigt är det att få tillgång till riktiga panåer. Det blir ytterligare ett sätt att respektera barnens estetiska lärprocesser. Jag funderar nu över hur barnens processdokumentationer och deras reflektioner skulle kunna synliggöras bättre i miljön. Det får jag fundera mer över!!
Det som skrämmer mig mest just nu är arbetet med den egna bloggen. Hur ska jag hantera detta verktyg? Tänker som barnen säger... -Jag älskar inte datorer :)
torsdag 8 september 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)