Att göra lärandet synligt- individuellt och i grupp.... kvällens titel på föreläsningen och såååå träffande.
Underbara Pernilla... med din klokhet och visdom blandat med en god portion ödmjukhet, landade precis i mitt hjärta som alltid! Tack!!! Det har varit en period med många tankar och reflektions kriser för mig nu. Tänker att det är såå nyttigt med vidareutbildning som får tankarna att ta några nya varv. Kanske skulle jag skriva massor om föreläsningen... men jag fastnade för boktipset "Tyst erfarenhet" av Oscar Öqvist. Den inköptes snabbt och ligger nu på mitt sängbord utläst första kvällen och min dyrbaraste skatt just nu. Öppnar den om och om igen... läser, begrundar, läser och fäller en och annan liten tår. Tänk att det finns andra " out there " som har så många ord och som dessutom kan formulera dessa tankar i skrift.
Som liknar mina egna men som jag har så svårt att formulera, för mig själv men också i samtal med andra. Kände mig så sedd och bekräftad i denna stillsamma oro för vår värld och den allt snabbare utveckling vi befinner oss i. En av mina kompisar skojar och säger: - Lotta, du skickar väl hellre röksignaler än använder dig av datorer. Ja, kära vän kanske det:) Men jag menar inte just den tekniska landvinningen utan mina funderingar går till... Vad händer med all vår andra kommunikation så som kroppsspråk, ögonkast, gester, minspel, aningar som känns i magen, igenkännande i tyst samförstånd om vi bara kommunicerar via döda medier. Hur överför vi all denna tysta erfarenhet till våra och andras barn? Vilka förebilder är vi då för barnen?
Några dagar senare sitter jag på en känd hamburgerbar och intar min måltid. Vid bordet mittemot sitter en mamma med sina två barn, hungriga liksom jag. Kanske sitter vi där i nån halvtimmes tid och under den tiden pratar modern oavbrutet i sin iPhone. Inget samtal med barnen, ingen ögonkontakt, inga tecken på socialt samspel. Barnen söker heller ingen kontakt med sin mamma. Bara ett exempel, men det är detta som oroar mig. Vem ska barnen spegla sig i?
Läs boken igen... tänker jag för mig själv, för vem är jag att döma? Denna kväll fick jag en förebild att spegla mig i, Pernilla! Med alla dina hundra språk såg du oss alla, konstruerade tankar tillsammans med oss, visade att kroppen visar ett äkta engagemang för allt och alla.
Ja, i sanning en kväll som för mig gjorde lärandet synligt både individuellt och i grupp och än en gång Vygotskij `teori.... man behöver en fiffig kompis att härma!! Tack, Pernilla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar