Dekonstruktion och rekonstruktion.......

Så börjar denna process närma sig sitt slut och det är dags att försöka beskriva i ord denna långa resa, som ateljerista utbildningen tagit mig med på. Lyckliga stunder och underbara basgruppsträffar med fantastiskt engagerade och nyfikna pedagoger har bidragit till många nya insikter. De dagar då det känts tungt att både arbeta och studera, har dessa träffar fyllt mig med ny energi och glädje. Som jag berättat tidigare är det första gången under alla min utbildnings år som jag verkligen har upplevt vad kunskapande i grupp kan vara. Tusen tack för detta!! Jag känner stor tacksamhet för våra stunder av djup reflektion, ödmjukhet och olikheter. Dessa olikheter har vi kunnat utveckla och låta vara!! Intressant nog har det inte funnits konkurrans i syfte att ha ”rätt”. Våra tankar och olika åsikter har sporrat oss vidare i ännu djupare och vidare reflektioner. Tusen Tack!!!

Det svåra har för mig varit bloggen!! Tekniken i sig tog tid… mycket svett och tårar:) Kanske för att jag tillhör en generation som inte naturligt har denna teknik i blodet. Inte heller är jag särskilt intresserad av kommunikation där jag inte kan läsa av mina samtalspartners reaktioner direkt. För mig har det känts som om jag öppnar mig med tankar och i vissa stunder djup reflektions kris, och bara slänger ut delar av mig själv rätt ut i etern. Vem lyssnar? Is there anybody out there...... Vem svarar? Kanske har jag saknat feed back från lärare och kurskamrater. Det har funnits en stor tomhet... det har mer varit som en monolog än som en dialog. Hur rimmar det med att vi ofta talar om att ett jag behöver ett du för att kunna få syn på sig själv?

”Den kommunikativa handlingen - interaktionen med ett DU - är därför förutsättningen för ett JAG, eftersom det bara är i relation till ett DU som ett JAG kan skapas. ( Martin Bubers 1970)

Hmmmm.....

I denna tomhet startade dekonstruktionen av mig själv. Sakta skalades lager efter lager av.....

Jag fick syn på att bloggandet ut i tystnaden skapade prestations ångest och ett stort motstånd växte fram varje gång skrivandet började. Kan jag göra mig förstådd? Är jag godkänd? Alla andra är sååå duktiga!!!

Hmmm....

Negativa tankar! Kan de omvandlas till bättre tankar? Jaaa... jag bestämde mig för att göra så gott jag kunde. Ändå har denna känsla av presterande funnits kvar hela tiden och med den tanken av andras bedömning. Kanske inte så mycket för lärare som för andra kolleger. Bloggandet är i sanning mycket utlämnande!! Vill jag dela med mig till alla om mina funderingar i livet?

Hmmm....

Ytterst handlar detta om etik. Detta svåra ämne som vi tvingas fundera mycket över när vi dokumenterar barns processer. Vad kan man lämna ut? Vad kan man synliggöra? Hur vet vi att barnet vill detta? Om vi leker med tanken… Vad skulle barnet säga om dessa dokumentationer när det blir vuxet?

Hmmm…

Etik… etik... etik. Hur förhåller vi oss till detta?

Jag tänker att just etiken är en stor utmaning för mig i denna min nya roll som ateljerista. Ateljerista rollen handlar för mig om att försöka bli medveten om delar i mig själv som är omedvetna. Omedvetna i den mening att jag själv är barn av min tid och har på så sett dolda maktfaktorer som styr mitt handlande och tänkande i mitt arbete. Jag är skolad i en tid då kunskap var makt och ägdes av den som hade den. Kunskap förmedlades till mig!!

Detta sett tror jag kan ligga omedvetet inom mig och kan stundtals poppa upp, trotts att jag idag har dekonstruerat mina tankar om kunskap. Idag, med min medvetna sida, ser jag mer kunskap som förståelse. Det handlar om en sorts kompetens som tillåter den lärande att själv ställa hypoteser och teorier och få lov att utforska dessa. Men… detta synsätt ställer stora krav på mig som ateljerista!!

Loris Malaguzzi sa en gång… ”Vi behöver en lärare, som ibland är regissör, ibland manusförfattare, ibland ridå och fond och ibland sufflör. En lärare som är både mild och sträng, som är ljussättare, som fördelar färger och som t.o.m. är publik- åskådaren som betraktar, klappar händerna ibland, eller förblir tyst, fylld av känslor, som ibland bedömer skeptiskt och vid andra tillfällen applåderar med entusiasm. ” (Att göra lärandet synligt, sid 88)

Detta svåra då, att både vara medveten och omedveten på samma gång. Det är därför viktigt för mig att analysera och reflektera över min roll, för att få syn på när jag är vilket. Jag tänker att min historia alltid finns med mig likväl min framtid, och detta perspektiv måste finnas med mig i nuet.

Så har jag således rekonstruerat ett nytt sätt att tänka! Ett nytt sätt att tänka, ger ett nytt sätt att handla!

Hmmm…

Och då också handla etiskt!!

I mitt bloggande har jag också tagit upp min växande frustration om " vart är vi på väg "? Då har jag i huvudsak pratat om den växande Reggio kulturen här i vårt land. Min rädsla handlar om hur vi säger oss tolka denna filosofi. Som jag ser det handlar det mycket om olikheter som en tillgång i kunskapandet. Ett jag möter ett du… och ett tredje uppstår!! Vilket också kan vara olika!! Men jag tycker mig se ett växande vi… emot dem! Ett uppdelande i antingen eller istället för…

Jag ser att det finns en risk för efterapning av en filosofi som vi i grunden inte förstår. Denna oförståelse kan leda till att vi söker efter en färdig metod, en mall som vi lätt kan använda och bara hänvisa till… så är det i Reggio. En filosofi kan i mitt tycke inte omvandlas till en färdig metod!! Jag tänker att det handlar om ett tankesystem. Ett sätt att tänka, bland många andra. Detta får mig att tänka på Stina Bexells föreläsning, Att fostra ögat… Stina pratade om vänster och höger hjärnhalvors funktioner. Det synes mig som om vi styrs mycket mer av den vänstra delen, som gärna vill " facka in " hitta ett rätt sätt att tänka. Kanske handlar Reggios filosofi mycket mer om höger hjärnhalvas funktion ... de kreativa kompetenserna, med andra ord… TÄNK SJÄLV!

Själv tänker jag inte vara delaktig i ett skapande av Reggio metoden. Jag vill vara FRI!

Fri att tänka själv! Jag vill leva och verka i ett samhälle som tillåter människor att vara olika.

”Det tycks mig som om den sanna politiska uppgiften i ett samhälle som vårt är att kritisera verksamheten hos de institutioner, som förefaller vara både neutrala och oberoende, att kritisera dem på ett sådant sätt att det politiska våld, som alltid på ett dolt sätt har utövats genom dem, demaskeras så att man kan bekämpa dem. ” (Foucault, 1974, s. 171) hämtat ur Gunilla Dahlberg " Från kvalitet till meningsskapande" 2003


Så, då lider denna långa resa mot sitt slut. Jag sitter på mitt tåg som dundrar vidare mot nya mål… när jag hör Kristian Luuks röst… vart är vi på väg?



Lev väl!

 
 

Hur kan ett konstprojekt med barn se ut?

Jag har funderat ett tag på vilket projekt rörande barns konstskapande i ateljen som skulle vara intressant att lyfta fram. Vi har arbetat med Monet, Gaudí och Picasso under det senaste året. Intressanta projekt förvisso... men kanske intressantare ändå.. det projekt som kom att handla om bygget av Sotenäs nya förskola. Mycket av detta val kom sig av att jag funderat kring vad konst kan vara. Det kan vara mycket.... men för mig handlar det om ett sätt att göra sin röst hörd, både för sig själv och i samhället i stort. Det handlar om att vara delaktig i ett skapande av den samtid vi lever i .
För mig blev det en stor utmaning att involvera barnen i ritningarna av den nya förskolan. Dessa ritningar väckte en nyfikenhet hos barnen och hos oss pedagoger .Livliga reflektioner startade i barngruppen. Vem hade gjort dessa ritningar?
Arkitekten hade gjort dem! Vem var han?
Intresset var väckt!! Vi pedagoger reflekterade tillsammans över hur vi skulle få till ett samarbete mellan barn, föräldrar, pedagoger och arkitekter. Så skapade vi ett byggråd, en grupp bestående av representanter från de olika grupperna. Så kom det sig att barnen fick möta arkitekter och delge dem sina tankar om vad en förskola kan vara.


En mindre grupp av barn satt tillsammans med mig en dag i ateljen och samtalade. Jag ställde frågan:
- Vad tänker du att det ska finnas på en förskola?

- En rutschkana är bra om det börjar brinna.
- En lampa som kan lysa.
- En pool också.
Flickan som tyckte att vi behövde en lampa som kunde lysa, hämtade ett papper och började göra en ritning av hur hon tänkte sig denna lampa.

Jag blev mycket inresserad av hur hon tänkte och undrade för mig själv om denna ritning var inpirerad av mötet med arkitekten och hans ritningar av den nya förskolan. Bestämde mig för att hämta lera för att utmana henne vidare i sina tankar.

- Hur tänker du att lampan skulle kunna se ut om du gjorde den i lera?
Flickan börjar rulla runda bollar av leran som hon sammanfogade med långa smala rullar.
Undertiden som hon skapar får hon en ide.
- Jag vet vi går till en blåsglasare!
  Hon har en blåsfabrik. Där brinner elden och hon värmer glaset i elden. Blåsglasaren blåser glaset med en pinne. Det har jag sett!

Här tyckte jag mig se och höra att flickan har en klar bild av hur hon tänker sig denna lampa.Dels gestaltar hon den i sin ritning och dels i leran som hon formar med sina händer. Hon har också kunskaper om glasblåsning som jag ser att hon nu sammankopplar till sin egen konstruktion av lampan. Vygotskij!!
Nu hämtar jag nya papper och undrar....- Hur kan det se ut i en blåsfabrik?

                                                           "Blåsglasaren blåser glaset"

"Blåsglasarens pinne" 

Nästa steg blir nu att besöka en glasblåsare. Flickan får nu möjlighet att tillsammans med glaskonstnären konstruera lampan i glas.                                                                             

Är detta nu då ett konst projekt? Det kan ju diskuteras!! Men jag tänker att flickan fick möjlighet att utveckla sina tankar och sin förförståelse av vad en glaskonstnär kan göra. Detta menar jag är att göra sin röst hörd!! Hon blev lyssnad till och fick utmaningar att gå vidare i samspel med andra medkonstruktörer. Hennes tankar och drömmar kunde gestaltas i den färdiga lampan.

Vad har detta betytt för henne? Om det vet jag ingenting....... men om jag får drömma.... önskar jag att hon fick syn på sitt eget värde, sin möjlighet att tycka och tänka, sin kreativitet och sin rätt till delaktighet i den kontext hon lever i. Detta för mig är ett sätt att se på konst som en uttrycksform för den egna själen.

Vad har då jag lärt mig? Mycket!!! Detta att kunna lyssna in.... att snabbt handla med ny input i stunden... ibland utan att hinna reflektera.... för att inte tappa bort den sköra tråd som skapandet handlar om. Det är mycket svårt att inte prata bort, fråga bort, leda bort barnet i den känsliga stunden av " flow "!!!! Kanske gör jag fel.... men....jag tror att tystnaden i den intensiva närvaron med barnet i dessa stunder är själva hemligheten med Reggios filosofi. Denna intensiva NÄRVARO i stunden, delaktig själv men nästan utan att synas!! Maktperspektivet igen!! Javisst!! Cristian Fabbi gav mig ett nytt perspektiv på detta, den vuxne har alltid makten men det handlar om att deligera den! Jag tycker mig se att denna flicka fick ta makten över sin egen skapelseakt och följfölja den.    

           Konst och delaktighet.... mänskliga rättigheter ?