Dekonstruktion och rekonstruktion.......

Så börjar denna process närma sig sitt slut och det är dags att försöka beskriva i ord denna långa resa, som ateljerista utbildningen tagit mig med på. Lyckliga stunder och underbara basgruppsträffar med fantastiskt engagerade och nyfikna pedagoger har bidragit till många nya insikter. De dagar då det känts tungt att både arbeta och studera, har dessa träffar fyllt mig med ny energi och glädje. Som jag berättat tidigare är det första gången under alla min utbildnings år som jag verkligen har upplevt vad kunskapande i grupp kan vara. Tusen tack för detta!! Jag känner stor tacksamhet för våra stunder av djup reflektion, ödmjukhet och olikheter. Dessa olikheter har vi kunnat utveckla och låta vara!! Intressant nog har det inte funnits konkurrans i syfte att ha ”rätt”. Våra tankar och olika åsikter har sporrat oss vidare i ännu djupare och vidare reflektioner. Tusen Tack!!!

Det svåra har för mig varit bloggen!! Tekniken i sig tog tid… mycket svett och tårar:) Kanske för att jag tillhör en generation som inte naturligt har denna teknik i blodet. Inte heller är jag särskilt intresserad av kommunikation där jag inte kan läsa av mina samtalspartners reaktioner direkt. För mig har det känts som om jag öppnar mig med tankar och i vissa stunder djup reflektions kris, och bara slänger ut delar av mig själv rätt ut i etern. Vem lyssnar? Is there anybody out there...... Vem svarar? Kanske har jag saknat feed back från lärare och kurskamrater. Det har funnits en stor tomhet... det har mer varit som en monolog än som en dialog. Hur rimmar det med att vi ofta talar om att ett jag behöver ett du för att kunna få syn på sig själv?

”Den kommunikativa handlingen - interaktionen med ett DU - är därför förutsättningen för ett JAG, eftersom det bara är i relation till ett DU som ett JAG kan skapas. ( Martin Bubers 1970)

Hmmmm.....

I denna tomhet startade dekonstruktionen av mig själv. Sakta skalades lager efter lager av.....

Jag fick syn på att bloggandet ut i tystnaden skapade prestations ångest och ett stort motstånd växte fram varje gång skrivandet började. Kan jag göra mig förstådd? Är jag godkänd? Alla andra är sååå duktiga!!!

Hmmm....

Negativa tankar! Kan de omvandlas till bättre tankar? Jaaa... jag bestämde mig för att göra så gott jag kunde. Ändå har denna känsla av presterande funnits kvar hela tiden och med den tanken av andras bedömning. Kanske inte så mycket för lärare som för andra kolleger. Bloggandet är i sanning mycket utlämnande!! Vill jag dela med mig till alla om mina funderingar i livet?

Hmmm....

Ytterst handlar detta om etik. Detta svåra ämne som vi tvingas fundera mycket över när vi dokumenterar barns processer. Vad kan man lämna ut? Vad kan man synliggöra? Hur vet vi att barnet vill detta? Om vi leker med tanken… Vad skulle barnet säga om dessa dokumentationer när det blir vuxet?

Hmmm…

Etik… etik... etik. Hur förhåller vi oss till detta?

Jag tänker att just etiken är en stor utmaning för mig i denna min nya roll som ateljerista. Ateljerista rollen handlar för mig om att försöka bli medveten om delar i mig själv som är omedvetna. Omedvetna i den mening att jag själv är barn av min tid och har på så sett dolda maktfaktorer som styr mitt handlande och tänkande i mitt arbete. Jag är skolad i en tid då kunskap var makt och ägdes av den som hade den. Kunskap förmedlades till mig!!

Detta sett tror jag kan ligga omedvetet inom mig och kan stundtals poppa upp, trotts att jag idag har dekonstruerat mina tankar om kunskap. Idag, med min medvetna sida, ser jag mer kunskap som förståelse. Det handlar om en sorts kompetens som tillåter den lärande att själv ställa hypoteser och teorier och få lov att utforska dessa. Men… detta synsätt ställer stora krav på mig som ateljerista!!

Loris Malaguzzi sa en gång… ”Vi behöver en lärare, som ibland är regissör, ibland manusförfattare, ibland ridå och fond och ibland sufflör. En lärare som är både mild och sträng, som är ljussättare, som fördelar färger och som t.o.m. är publik- åskådaren som betraktar, klappar händerna ibland, eller förblir tyst, fylld av känslor, som ibland bedömer skeptiskt och vid andra tillfällen applåderar med entusiasm. ” (Att göra lärandet synligt, sid 88)

Detta svåra då, att både vara medveten och omedveten på samma gång. Det är därför viktigt för mig att analysera och reflektera över min roll, för att få syn på när jag är vilket. Jag tänker att min historia alltid finns med mig likväl min framtid, och detta perspektiv måste finnas med mig i nuet.

Så har jag således rekonstruerat ett nytt sätt att tänka! Ett nytt sätt att tänka, ger ett nytt sätt att handla!

Hmmm…

Och då också handla etiskt!!

I mitt bloggande har jag också tagit upp min växande frustration om " vart är vi på väg "? Då har jag i huvudsak pratat om den växande Reggio kulturen här i vårt land. Min rädsla handlar om hur vi säger oss tolka denna filosofi. Som jag ser det handlar det mycket om olikheter som en tillgång i kunskapandet. Ett jag möter ett du… och ett tredje uppstår!! Vilket också kan vara olika!! Men jag tycker mig se ett växande vi… emot dem! Ett uppdelande i antingen eller istället för…

Jag ser att det finns en risk för efterapning av en filosofi som vi i grunden inte förstår. Denna oförståelse kan leda till att vi söker efter en färdig metod, en mall som vi lätt kan använda och bara hänvisa till… så är det i Reggio. En filosofi kan i mitt tycke inte omvandlas till en färdig metod!! Jag tänker att det handlar om ett tankesystem. Ett sätt att tänka, bland många andra. Detta får mig att tänka på Stina Bexells föreläsning, Att fostra ögat… Stina pratade om vänster och höger hjärnhalvors funktioner. Det synes mig som om vi styrs mycket mer av den vänstra delen, som gärna vill " facka in " hitta ett rätt sätt att tänka. Kanske handlar Reggios filosofi mycket mer om höger hjärnhalvas funktion ... de kreativa kompetenserna, med andra ord… TÄNK SJÄLV!

Själv tänker jag inte vara delaktig i ett skapande av Reggio metoden. Jag vill vara FRI!

Fri att tänka själv! Jag vill leva och verka i ett samhälle som tillåter människor att vara olika.

”Det tycks mig som om den sanna politiska uppgiften i ett samhälle som vårt är att kritisera verksamheten hos de institutioner, som förefaller vara både neutrala och oberoende, att kritisera dem på ett sådant sätt att det politiska våld, som alltid på ett dolt sätt har utövats genom dem, demaskeras så att man kan bekämpa dem. ” (Foucault, 1974, s. 171) hämtat ur Gunilla Dahlberg " Från kvalitet till meningsskapande" 2003


Så, då lider denna långa resa mot sitt slut. Jag sitter på mitt tåg som dundrar vidare mot nya mål… när jag hör Kristian Luuks röst… vart är vi på väg?



Lev väl!