Dekonstruktion och rekonstruktion.......

Så börjar denna process närma sig sitt slut och det är dags att försöka beskriva i ord denna långa resa, som ateljerista utbildningen tagit mig med på. Lyckliga stunder och underbara basgruppsträffar med fantastiskt engagerade och nyfikna pedagoger har bidragit till många nya insikter. De dagar då det känts tungt att både arbeta och studera, har dessa träffar fyllt mig med ny energi och glädje. Som jag berättat tidigare är det första gången under alla min utbildnings år som jag verkligen har upplevt vad kunskapande i grupp kan vara. Tusen tack för detta!! Jag känner stor tacksamhet för våra stunder av djup reflektion, ödmjukhet och olikheter. Dessa olikheter har vi kunnat utveckla och låta vara!! Intressant nog har det inte funnits konkurrans i syfte att ha ”rätt”. Våra tankar och olika åsikter har sporrat oss vidare i ännu djupare och vidare reflektioner. Tusen Tack!!!

Det svåra har för mig varit bloggen!! Tekniken i sig tog tid… mycket svett och tårar:) Kanske för att jag tillhör en generation som inte naturligt har denna teknik i blodet. Inte heller är jag särskilt intresserad av kommunikation där jag inte kan läsa av mina samtalspartners reaktioner direkt. För mig har det känts som om jag öppnar mig med tankar och i vissa stunder djup reflektions kris, och bara slänger ut delar av mig själv rätt ut i etern. Vem lyssnar? Is there anybody out there...... Vem svarar? Kanske har jag saknat feed back från lärare och kurskamrater. Det har funnits en stor tomhet... det har mer varit som en monolog än som en dialog. Hur rimmar det med att vi ofta talar om att ett jag behöver ett du för att kunna få syn på sig själv?

”Den kommunikativa handlingen - interaktionen med ett DU - är därför förutsättningen för ett JAG, eftersom det bara är i relation till ett DU som ett JAG kan skapas. ( Martin Bubers 1970)

Hmmmm.....

I denna tomhet startade dekonstruktionen av mig själv. Sakta skalades lager efter lager av.....

Jag fick syn på att bloggandet ut i tystnaden skapade prestations ångest och ett stort motstånd växte fram varje gång skrivandet började. Kan jag göra mig förstådd? Är jag godkänd? Alla andra är sååå duktiga!!!

Hmmm....

Negativa tankar! Kan de omvandlas till bättre tankar? Jaaa... jag bestämde mig för att göra så gott jag kunde. Ändå har denna känsla av presterande funnits kvar hela tiden och med den tanken av andras bedömning. Kanske inte så mycket för lärare som för andra kolleger. Bloggandet är i sanning mycket utlämnande!! Vill jag dela med mig till alla om mina funderingar i livet?

Hmmm....

Ytterst handlar detta om etik. Detta svåra ämne som vi tvingas fundera mycket över när vi dokumenterar barns processer. Vad kan man lämna ut? Vad kan man synliggöra? Hur vet vi att barnet vill detta? Om vi leker med tanken… Vad skulle barnet säga om dessa dokumentationer när det blir vuxet?

Hmmm…

Etik… etik... etik. Hur förhåller vi oss till detta?

Jag tänker att just etiken är en stor utmaning för mig i denna min nya roll som ateljerista. Ateljerista rollen handlar för mig om att försöka bli medveten om delar i mig själv som är omedvetna. Omedvetna i den mening att jag själv är barn av min tid och har på så sett dolda maktfaktorer som styr mitt handlande och tänkande i mitt arbete. Jag är skolad i en tid då kunskap var makt och ägdes av den som hade den. Kunskap förmedlades till mig!!

Detta sett tror jag kan ligga omedvetet inom mig och kan stundtals poppa upp, trotts att jag idag har dekonstruerat mina tankar om kunskap. Idag, med min medvetna sida, ser jag mer kunskap som förståelse. Det handlar om en sorts kompetens som tillåter den lärande att själv ställa hypoteser och teorier och få lov att utforska dessa. Men… detta synsätt ställer stora krav på mig som ateljerista!!

Loris Malaguzzi sa en gång… ”Vi behöver en lärare, som ibland är regissör, ibland manusförfattare, ibland ridå och fond och ibland sufflör. En lärare som är både mild och sträng, som är ljussättare, som fördelar färger och som t.o.m. är publik- åskådaren som betraktar, klappar händerna ibland, eller förblir tyst, fylld av känslor, som ibland bedömer skeptiskt och vid andra tillfällen applåderar med entusiasm. ” (Att göra lärandet synligt, sid 88)

Detta svåra då, att både vara medveten och omedveten på samma gång. Det är därför viktigt för mig att analysera och reflektera över min roll, för att få syn på när jag är vilket. Jag tänker att min historia alltid finns med mig likväl min framtid, och detta perspektiv måste finnas med mig i nuet.

Så har jag således rekonstruerat ett nytt sätt att tänka! Ett nytt sätt att tänka, ger ett nytt sätt att handla!

Hmmm…

Och då också handla etiskt!!

I mitt bloggande har jag också tagit upp min växande frustration om " vart är vi på väg "? Då har jag i huvudsak pratat om den växande Reggio kulturen här i vårt land. Min rädsla handlar om hur vi säger oss tolka denna filosofi. Som jag ser det handlar det mycket om olikheter som en tillgång i kunskapandet. Ett jag möter ett du… och ett tredje uppstår!! Vilket också kan vara olika!! Men jag tycker mig se ett växande vi… emot dem! Ett uppdelande i antingen eller istället för…

Jag ser att det finns en risk för efterapning av en filosofi som vi i grunden inte förstår. Denna oförståelse kan leda till att vi söker efter en färdig metod, en mall som vi lätt kan använda och bara hänvisa till… så är det i Reggio. En filosofi kan i mitt tycke inte omvandlas till en färdig metod!! Jag tänker att det handlar om ett tankesystem. Ett sätt att tänka, bland många andra. Detta får mig att tänka på Stina Bexells föreläsning, Att fostra ögat… Stina pratade om vänster och höger hjärnhalvors funktioner. Det synes mig som om vi styrs mycket mer av den vänstra delen, som gärna vill " facka in " hitta ett rätt sätt att tänka. Kanske handlar Reggios filosofi mycket mer om höger hjärnhalvas funktion ... de kreativa kompetenserna, med andra ord… TÄNK SJÄLV!

Själv tänker jag inte vara delaktig i ett skapande av Reggio metoden. Jag vill vara FRI!

Fri att tänka själv! Jag vill leva och verka i ett samhälle som tillåter människor att vara olika.

”Det tycks mig som om den sanna politiska uppgiften i ett samhälle som vårt är att kritisera verksamheten hos de institutioner, som förefaller vara både neutrala och oberoende, att kritisera dem på ett sådant sätt att det politiska våld, som alltid på ett dolt sätt har utövats genom dem, demaskeras så att man kan bekämpa dem. ” (Foucault, 1974, s. 171) hämtat ur Gunilla Dahlberg " Från kvalitet till meningsskapande" 2003


Så, då lider denna långa resa mot sitt slut. Jag sitter på mitt tåg som dundrar vidare mot nya mål… när jag hör Kristian Luuks röst… vart är vi på väg?



Lev väl!

 
 

Hur kan ett konstprojekt med barn se ut?

Jag har funderat ett tag på vilket projekt rörande barns konstskapande i ateljen som skulle vara intressant att lyfta fram. Vi har arbetat med Monet, Gaudí och Picasso under det senaste året. Intressanta projekt förvisso... men kanske intressantare ändå.. det projekt som kom att handla om bygget av Sotenäs nya förskola. Mycket av detta val kom sig av att jag funderat kring vad konst kan vara. Det kan vara mycket.... men för mig handlar det om ett sätt att göra sin röst hörd, både för sig själv och i samhället i stort. Det handlar om att vara delaktig i ett skapande av den samtid vi lever i .
För mig blev det en stor utmaning att involvera barnen i ritningarna av den nya förskolan. Dessa ritningar väckte en nyfikenhet hos barnen och hos oss pedagoger .Livliga reflektioner startade i barngruppen. Vem hade gjort dessa ritningar?
Arkitekten hade gjort dem! Vem var han?
Intresset var väckt!! Vi pedagoger reflekterade tillsammans över hur vi skulle få till ett samarbete mellan barn, föräldrar, pedagoger och arkitekter. Så skapade vi ett byggråd, en grupp bestående av representanter från de olika grupperna. Så kom det sig att barnen fick möta arkitekter och delge dem sina tankar om vad en förskola kan vara.


En mindre grupp av barn satt tillsammans med mig en dag i ateljen och samtalade. Jag ställde frågan:
- Vad tänker du att det ska finnas på en förskola?

- En rutschkana är bra om det börjar brinna.
- En lampa som kan lysa.
- En pool också.
Flickan som tyckte att vi behövde en lampa som kunde lysa, hämtade ett papper och började göra en ritning av hur hon tänkte sig denna lampa.

Jag blev mycket inresserad av hur hon tänkte och undrade för mig själv om denna ritning var inpirerad av mötet med arkitekten och hans ritningar av den nya förskolan. Bestämde mig för att hämta lera för att utmana henne vidare i sina tankar.

- Hur tänker du att lampan skulle kunna se ut om du gjorde den i lera?
Flickan börjar rulla runda bollar av leran som hon sammanfogade med långa smala rullar.
Undertiden som hon skapar får hon en ide.
- Jag vet vi går till en blåsglasare!
  Hon har en blåsfabrik. Där brinner elden och hon värmer glaset i elden. Blåsglasaren blåser glaset med en pinne. Det har jag sett!

Här tyckte jag mig se och höra att flickan har en klar bild av hur hon tänker sig denna lampa.Dels gestaltar hon den i sin ritning och dels i leran som hon formar med sina händer. Hon har också kunskaper om glasblåsning som jag ser att hon nu sammankopplar till sin egen konstruktion av lampan. Vygotskij!!
Nu hämtar jag nya papper och undrar....- Hur kan det se ut i en blåsfabrik?

                                                           "Blåsglasaren blåser glaset"

"Blåsglasarens pinne" 

Nästa steg blir nu att besöka en glasblåsare. Flickan får nu möjlighet att tillsammans med glaskonstnären konstruera lampan i glas.                                                                             

Är detta nu då ett konst projekt? Det kan ju diskuteras!! Men jag tänker att flickan fick möjlighet att utveckla sina tankar och sin förförståelse av vad en glaskonstnär kan göra. Detta menar jag är att göra sin röst hörd!! Hon blev lyssnad till och fick utmaningar att gå vidare i samspel med andra medkonstruktörer. Hennes tankar och drömmar kunde gestaltas i den färdiga lampan.

Vad har detta betytt för henne? Om det vet jag ingenting....... men om jag får drömma.... önskar jag att hon fick syn på sitt eget värde, sin möjlighet att tycka och tänka, sin kreativitet och sin rätt till delaktighet i den kontext hon lever i. Detta för mig är ett sätt att se på konst som en uttrycksform för den egna själen.

Vad har då jag lärt mig? Mycket!!! Detta att kunna lyssna in.... att snabbt handla med ny input i stunden... ibland utan att hinna reflektera.... för att inte tappa bort den sköra tråd som skapandet handlar om. Det är mycket svårt att inte prata bort, fråga bort, leda bort barnet i den känsliga stunden av " flow "!!!! Kanske gör jag fel.... men....jag tror att tystnaden i den intensiva närvaron med barnet i dessa stunder är själva hemligheten med Reggios filosofi. Denna intensiva NÄRVARO i stunden, delaktig själv men nästan utan att synas!! Maktperspektivet igen!! Javisst!! Cristian Fabbi gav mig ett nytt perspektiv på detta, den vuxne har alltid makten men det handlar om att deligera den! Jag tycker mig se att denna flicka fick ta makten över sin egen skapelseakt och följfölja den.    

           Konst och delaktighet.... mänskliga rättigheter ?                                    

Dagar med Cristian Fabbi....

Jag har under en längre tid funderat mycket! Upplever att ju mer jag lär ju mindre förstår jag.... och därför har jag tackat nej till mina handlednings uppdrag för en tid .För vem är jag att leda andra när jag själv tvekar. Tvekar över vad? Bla över.... pedagogisk dokumentation, generativa frågor och djupa reflektioner.Kan det vara så att vi fastnar i ett ältande över hur dessa verktyg kan användas? Kan vår rädsla för att ställa" fel" frågor och inte göra tillräckligt" flashiga" dokumentationer göra att vi inte vågar utmana verksamhetens innehåll och barnens skapande? Finns det då risk för att vi blir sittande på vår kammare och bara funderar och reflekterar med varandra. Klubben för inbördes beundran:)
Med dessa tankar i huvudet gick jag till mitt första möte med Cristian Fabbi.
Hmm... och han inleder med att berätta...
- Jag har inte tagit med mig några färdiga dokumentationer till mina föreläsningar dessa dagar. Power point presentationerna jag vill visa är vårt arbets material och ännu inte färdiga dokumentationer. Hmmm...
Han fortsätter med att prata om generativa frågor och dess syfte. Då upplyser Cristian oss om att inte heller i Reggio ställer man alltid öppna frågor och visar oss på en så kallad stängd fråga, som någon av hans pedagogistor skrivit in i arbetsmaterialet. Den var ju skriven på Italienska så inte många av oss närvarande skulle ha sett detta om vi inte blivit upplysta om det. Hmmm...
- Men vi tränar oss på att ställa generativa frågor, sa Cristian.
Där satt den!!! Med ett leende på läpparna lutade jag mig tillbaka i stolen och släppte tvivlet!!!
Underbara dagar som stärkte mig mycket!!
Vi samtalade om allt som för mig är Reggios tankar, deras vertyg och syfte. Den tredje pedagogen deras barnsyn och kunskapssyn. Deras demokratiska tankar som genomsyrar allt och som också inkluderar maktperspektivet.
Tänk, att det finns i verkligheten... jag som aldrig varit där... det måste bli prio på en resa dit snart!!!
Ja, allt det där vet ni ju alla som var där de magiska dagarna.
Hur kan vi nu omvandla våra insikter efter dessa dagar till att utveckla våra respektive verksamheter?
Den svåra frågan, eller hur?
Själv är jag inte så orolig för att ställa fel frågor eller göra fel sorts dokumentationer, det vet jag att jag gör. Ofta och varje dag!! Men jag tränar på det:)Hmm...
Min oro handlar mer om att vara med och skapa en ny era...eller en ny ism, som jag kanske inte förstår till fullo.
Det som verkligen tog tag i mig var det totala ödmjukhet som Cristian visade. Denna ödmjukhet tänker jag är grunden i hela Reggios filosofi!! Sååå... nu startar mitt nya livsprojekt... att lära mig ödmjukhet!!! Sedan kommer generativa frågor, pedagogisk dokumentation.....

Bildanalys.....

Föreläsning av Tarja Häikiö 22 mars


En sådan spännande föreläsning!! Själv har jag aldrig fördjupat mig i bildanalys och hade egentligen inga förhandskunskaper i ämnet. Boken vi skulle analysera var " Den farliga resan " av Tove Janson.
Min erfarenhet av författaren är ringa... har bara läst hennes böcker för förskolebarn men har oftas bara tyckt att de är svårlästa .Denna kväll skapade dock kullerbyttor i min tankevärld!! Tack, för det Tarja!!!
Jag hade inte läst texten innan bildanalysen vilket jag är tacksam för. Mitt sinne hade inga färdiga bilder som kunde grumla själva analysen. Jag upptäckte redan på första bilden den stora cirkeln som omgav figurerna. Den fångade genast mitt intresse!! Vad ville den symbolisera? En sovande katt och en vaken flicka med en halv kropp. Flickan blickar ut ur cirkeln med glasögon på nästippen. Mycket intressant!!
Mina tankar gick till psykoanalytikern, C G Jung och hans teorier om arketyper. Kunde detta vara symboliska bilder av några av dessa arketyper?Jag tror att det var just cirkeln som fick mina tankar in i dessa banor! I Jungs teori är just cirkeln en symbol för själen. Kunde bilden säga att kulturen flickan levde i var för snäv, helt enkelt för trång. Skulle katten i så fall symbolisera instinkter eller drifter? 
Vilken betydelse hade i så fall glasögonen? Allt eftersom bilderna växte fram såg jag att cirkeln fanns med på varje sida men den bytte hela tiden skepnad. Djuren fortsatte även de att framträda men i olika former. Mina tankar stannade kvar i de psykoligiska banor de startade i. Hur kunde det komma sig? Jag hade ju lika gärna kunnat tolka dem ur ett historiskt, ett feministiskt eller ett biologiskt perspektiv.
Men det gjorde jag inte!!!
Kan det bero på att jag är mycket intresserad av en annan form av bildanalys, nämligen drömmars bilder! Jag kände igen ett mönster.... symbolspråket, som jag tolkar som det omedvetnas språk. Jung pratar om att vår själ bla består av en medveten del och en omedveten del. Kan det vara så att vissa människor också i vaket tillstånd har tillgång till det omedvetnas symbolspråk? Detta symbolspråk som skulle kunna vara bilder av arketyper som finns djupt ner i våra själar och som är universiella. Är det kanske till och med så att konstnärer kommuniserar i sina bilder med dessa symboler?
Jag har inga svar.... bara nya frågor!! Så ironiskt!! Var det dessa frågor Fredrik Gunve`pratade om i sin föreläsning " Samtidskonst". Vår kultur ger inga svar.... vi ställer bara nya frågor!! Alla letar efter meningen.... men ingen kan ge några svar!! Det skulle väl vara reklamvärlden då.... ta det lugnt... ta en TOY! Jag går ut i fredagskvällen med en bit av det goda i livet... en choklad bit.
Lev väl.....

Egen skapande bilduppgift.....

Reflektion kring imitera, återskapa, nyskapa.Besök hos Mia med basgruppen i Trollhättan.

I sena kvällen gick vår kreativa resa till Trollhättan där underbara Mia hade förberett fantastiska inspirationsbilder som blev vår utgångspunkt för vår skapande bilduppgift.

Mina första känslor för bilden handlade om färgerna. Starka , klara färger som genast gav associationer till starka material. Jag började klippa en stor bit hönsnät. Nätet var silverfärgat och blankt med stora rutor i. Underbart material att skapa i. Formade till en början nätet till en stor oval cirkel som smalnade av på mitten. Arbetade konsentrerat och länge med att bara uppleva och forma. Imiterade formerna jag såg  i min inspirationsbild och försökte återskapa dessa. Efter en stund upptäckte jag att mitt  sinne inte längre återskapade det jag såg och kände i bilden. händerna formade nu en smalare pelarform som gav inspiration till en stövel.Prövade på min egen fot och klädde in hela benet i hönsnätet.Tråcklade försiktigt ut foten och gick på upptäcksfärd in i ateljen.... hittade pärlor, silkespapper och snören. Nu startade en ny process.... nyskapande ting!

Testade olika varianter av att försöka fylla ut formen med mina nya material.

Tappade lite fokus och blev sittande i tankar! Tittade nyfiket på mina basgruppskamrater och deras alster. Då slog det mig hur olika våra konstverk såg ut. Märkligt! Samma material, samma miljö och trygga med varandra formade sig våra olikheter i materialet framför mig. Intresset vaknade igen men nu mer riktat mot mina medkonstuktörer. Jag började härma deras former!! Vygotskij igen!!

Fiffiga kompisar!! :)

Mia hade förberett tidningspapper och tapetklister för att vi skulle kunna jobba med papier mache´. Jag blev sååå sugen på att börja fylla min " stövel" men tyvärr hade sena kvällen nästan övergått i sena natten, och vi hade lååång väg hem. Där fick vi sätta punkt för kvällens skapande. 

Slutade gjorde det däremot inte.... väl hemkommen och några dagar senare förvandlades min stövel till en mossbeklädd kruka, fylld med blommor. Så kan det bli....

Tankar runt, Bildutställning på Frölundakullturhus,Sokratiskasamtal,föreläsning om kreativa pedagogiska miljöer,barns kreativa språk samt studiebesök på förskolan Nova

Länge sedan sist....Mitt bloggande har blivit lite eftersatt, dock inte mitt eget reflekterande över denna terminens uppstart!
Bildutställningen på Frölunda kulturhus angående djurens rätt , startade i mig många tankar rörande , MAKT! Utställningen bestod av mycket vackra bilder på kända dansbands musiker och deras husdjur.Frågan för mig handlade om , vad var dessa bilders syfte? Vem hade beställt dom? Vad var tanken att de skulle förmedla? Djurens rätt? Förmodligen!! Men det såg inte jag!! Jag såg leende kändisar som ville skapa en fin och vacker bild av att de var djurvänner! Dessa bilder blev istället reklam för deras egen verksamhet....och att sälja fler skivor. Vilken otroligt makfaktor bilden är. Det krävdes av mig som enskild person att reflektera över bildernas budskap och i vilket syfte de var gjorda!! Intressant!!Vi avslutade kvällen med att fundera över just detta i storgrupp. Metoden var Sokratiska samtal. I sann demokratisk anda skulle alla få göra sin röst hörd om vad utställningen hade fött för reaktioner. I vår grupp bestämdes, inte avbryta den som talar, var och en skulle få ta ordet när det blev tyst samt att betämma ett personligt mål med samtalen som inte skulle avslöjas för den stora gruppen. Jag ville ta en ny roll... som den som inte talar så mycket eftersom jag brukar göra det. Intresserat såg jag då vad som hände! Med min tystare sida märkte jag att tystnaden i sig gav mer tid till reflektion under tiden samtalet pågick. Genom att inte öppet visa mina tankar...kunde jag dölja vad jag tänkte!! Sokratiska samtal är en demokratisk metod som ger alla möjlighet att göra sin röst hörd... det är allas rättighet!! Men är det också en skyldighet? Vilket maktperspektiv ger det i en grupp om jag väljer tystnaden?
Kreativa pedagogiska miljöer...Mias föreläsning var mycket spännande, som alltid. Bildspel som tog mig med till olika lek och lärmiljöer. Pedagoger som funderar över vad kreativa miljöer kan vara. Vad är det egentligen? Vem är delaktig i detta skapande av miljön? Är barnen med i den processen? Får barns erfarenhetsvärldar möta förskolans erfarenhets värld?
Många frågor.... Av någon anledning kommer jag att tänka på tv,s underhållningsprogram på spåret. Oh... va jag gillar Christian Luuk och Fredrik Lindsröm! Jag missar nästan aldrig ett program. Nu hör jag Christians beslöjade röst.... när han sänker blicken och säger....vart är vi på väg? Tv zoomar in bilden av ett framrusande tåg på en räls någonstans långt borta.
Hmmm, jag ser att vi vuxna ofta reflekterar och sätter miljöerna. Med vilket perspektiv gör vi det?
Häromdagen hörde jag några pedagoger som talade om just detta. Tanken var att barn behöver konstruktions material. Pedagogen berättade att på hennes förskola hade de ett rum som var fyllt med bara tomkartonger. Jag tänkte... vilka barn blir till i det rummet? Vem hade tagit makten att bestämma att just tomkartonger var bättre än tex barbiedockor och spindelmänn! Och vad hade hänt i det rummet om.... tomkartonger hade fått leva tillsammans med dessa dockor och figurer? Hade det då uppstått något nytt, ett tredje alternativ....
En annan pedagog uttrycker tankar om att kreativa miljöer är glam, glitter och glamour. Hon frågar, är det verkligen Reggio? NEJ.... det är Partille!!!!
Christians Luuks röst ekar i mitt huvud... vart är vi på väg?

Äntligen.... Pernilla!! Föreläsning om läs och skrivutveckling.... där hon talar om just detta! Barns erfarenhet av det egna skrivna och lästa språket möter förskolans språkvärld och ur detta föds ett nytt... ett tredje alternativ och som jag ser det är det just vad kreativitet är!!! Skapandet av något nytt som sker i mötet mellan två OLIKHETER!!! Då känner jag äntligen att min hand släpper greppet om nödbromsen som jag krampaktigt håller i när jag hör..... vart är vi på väg?
Vi är på väg till.... studiebesök på förskolan Nova, för att leta efter barns kreativa spår i miljön.

Vi anländer till förskolan och träffas först för att få lite historik om förskolan och om vad de olika hemvisterna just nu är intresserade av och vilka projekt barnen är inne i för tillfället.

Jag ser i miljön att något nytt är på väg att växa fram här, stora möjligheter i lokaler och material håller troligen på att växa fram. Vi samtalar om ateljeristans roll i detta skapande. Några av oss är inne på tanken om att hennes roll kan vara att handleda pedagoger till ett mer kreativt skapande. Andra tänker att det är via barnens kreativa skapande man kan nå fram till nya tankar hos pedagogerna.

Jag tror att det är tillsammans med barnen ateljeristan kan väcka lust, inspiration, glädje som i ett lustfyllt, utmanande förhållningssätt... kan visa vägen till detta tredje.... Det är detta tredje spår jag letar efter när jag rusar fram med tågets hastighet....och jag hör.... Christians Luuks röst.... vart är vi på väg?

Tankar runt min utveckling mot ateljerista rollen...

Alltid lika svårt att börja skriva. Först hela processen att bara ta mig in i denna datamaskin... som jag har stora svårigheter att använda. Bara detta har varit och är fortvarande en enorm utmaning för mig!! Bloggandet i utbilningen har delvis tvingat mig att göra det men upptäckten av att lära i meningsfulla sammanhang har tydliggjorts rent bokstavligen för mig. Jag behöver en kompis vid min sida att fråga när maskinen krånglar. När jag väl är igång med själva skrivandet kommer flödet. Tolkningen jag gör här handlar om att själva intresset för min egen utveckling och lärande synliggörs i bokstäver och helt plötsligt blir det roligt, för att inte tala om glädjen jag känner när det nya inlägget väl är gjort. Kan kanske synas banalt för er alla som är uppväxta med datorer men för mig är det en kamp!
När jag nu läst igenom mina tankar hör jag ett visst vemod emellan raderna!! Konstigt kan tyckas eftersom jag upplevt hela terminen som ett lyft för mig personligen och i min yrkesroll som ateljerista och förskollärare. Tänker tillbaka på pedagogista utbilningen som jag gick för fyra år sedan. Där pratade vi mycket om " reflektionskris ". Det kan väl närmast beskrivas som ett tillstånd som uppkommer när man får syn på sig själv och sitt agerande samtidigt som man får till sig nya erfarenheter och kunskaper. Den tankeprocess som detta skapar ger denna känsla av splittring innombords. Jag har reviderat mig själv!!! Reviderad läroplan... reviderad Lotta!! Hmmm, är det inte så här det alltid skulle vara? Tänker att för att kunna arbeta som kreatör, inspiratör,innovatör, provokatör.... som ateljerista:).... behöver jag ständigt vara i detta tillstånd av förnyande. Kan man det? För mig hör detta ihop med det jag kallar att vara i FLOW. Detta flöde är jag i när jag själv skapar eller är inne i någon form av skapande process. Det är som om tiden inte fanns eller snarare stannar. Penselns drag mot tavlan eller handen arbete med leran blir till en sorts kommunikation mellan mig och det som växer fram i mina händer. Så har jag också upplevt detta tillstånd av reflektionskris som jag nu befinner mig i. Det blir till en kommunikation mellan mina tankar och mina känslor .  Hör nu hur djupt detta låter.... men det skulle väl vara en fördjupning, eller? leeer...
.